moshifoto

Min bloggapp strular igen, fyfan orkar inte hålla på att strula, så byter plattform. ;) Ni hittar mig på PhotoMoshie.devote.se

Borta, allt är borta.

 

Jag stötte ihop med Kolans ägare igår när jag var på Islandshäst NM. Jag var väldigt glad över att se henne, fast jag såg direkt att något var fel. Hon såg förkrossad ut. Direkt efter vi hade hälsat släppte hon bomben. Kolan har blivit avlivad. Allt gick sönder inom mig när hon sa det. Min kogris är borta. Hon berättade om att hennes kropp hade varit full av tumörer, och att två stycken lyckats växa sig stora som knytnävar, på mindre än 48 timmar. Dom hade inget annat val än att avliva henne. Så nu är allt borta. 

 

Jag brukade ligga och drömma på kvällarna om hur det skulle vara när/ifall vi skulle få Kolan på foder igen. Jag brukade drömma om henne, tjata på mamma att vi var tvungen att åka ut till henne en dag och hälsa på. Jag brukade gå igenom mitt foto album "Kolan" och bara längta efter henne. Nu kan jag inte gå igenom albumet utan att gråta. 

 

Kolan passade oss så perfekt. Jag älskade att rida henne. Allt kändes rätt, till skillnad från när jag red Zorro. Hon fick mitt ridintresse att växa större. Fast nu är hon borta. Cancern tog min vän ifrån mig.

 

Det roliga var att tidigare den dagen, innan vi fick beskedet, var att jag hade gått runt och sagt till mamma; "Jag saknar Kolan jättemycket, vi måste bestämma någon dag vi ska åka ut till henne."

 

Jag grät när jag skrev detta och jag gråter förmodligen fortfarande. Det känns tomt inom mig. Jag misstänker att en del av mig dog med henne.

 

Jag kommer förmodligen att sluta blogga här nu, jag orkar helt enkelt inte med någonting utan Kolan.